lördag 16 februari 2013

Ledarhundar och andra hjälpmedel

Som före detta lärare har jag reflekterat en hel del över ledarskap i mina dar - både gentemot elever och föräldrar och i rerlationen till kollegor och andra medarbetare.  Att kunna vara en lugn och trygg ledare för ungdomar tror jag är en av de viktigaste egenskaperna hos en bra lärare - parat med förmågan att kunna förmedla sitt ämne så passionerat att eleverna inte kan låta bli att bli intresserade.

För en  hästägare är ledarskap också alltid på tapeten på ena eller andra sättet. Nu senast i utfodringsfållan där jag två gånger om dagen måste uppvisa totalt ledarskap för att få hästflocken att lämna ensilagebalen och  bli utestängda från godsakerna under ett antal timmar. Vi har kallblodiga hästar som har mycket lätt att föda sig lite väl bra. Om de får fri tillgång till ensilaget äter de sig smällfeta - och det är varken bra för gårdens ekonomi eller hästarnas hälsa. Därav vår, ur hästarnas perspektiv, irriterande restriktiva utfodring.

" Flytta på mig - varför då?" 
De flesta stona backar undan från balen direkt jag kommer. Det innebär att jag står över dem i rang och att de accepterar att jag tar maten av dem precis som ledarstoet kan göra. Ledarstoet Cara själv är däremot inte lika övertygad om att jag har rätt att ta maten av henne. Hon hotar mig inte på något sätt, hennes ledarstil är oftast ickeaggresiv mot de andra hästarna också. Nej, det hon gör är mer effektivt - hon står envist kvar när jag kommer och fortsätter lungt att äta. De senaste veclorma har jag fått lov att ta tag i hennes huvud och bääända loss henne från maten innan jag kunnat förmå  henne att lämna utfodringsfållan. När jag beklagade mig över detta inför stallchefen Ida berättade hon att hon ibland tar till en kortare hinderbom som ligger uppe vid fållan.
Sagt och gjort - vid nästa utdrivnning beväpnade jag mig med bommen som jag bar i midjehöjd framför mig utan att på något sätt hytta med den. Det var som om jag hade viftat med ett trollspö över hästarna - samtliga tog en titt på mig och bommen, vände på klacken och lämnade fållan. Även Cara.
Fundersamt kliade jag mig i huvudet - vad var det som just hade hänt?
Det är viktigt att känna till att vi ALDRIG slår eller hotar våra hästar med någon form av tillhygge. Hästarna blev alltså inte rädda för mig - men något som hade med bommen att göra, gjorde ledarskapet tydligare och mer odiskutabelt. Kanske utstrålade jag så mycket aukoritet när jag bar på bommen att till och med Cara ansåg vidare diskussioner om maten överflödiga...
Det är intressant att fundera vidare i de här banorna - vilka "tillhyggen" ger oss den känslan och självklara ledarskapet gentemot elever och medarbetare?


De tre ledarhundarna... 

Ett annat skojigt exempel på oväntat ledarskap fick jag uppleva igår när jag red ut med vår nya Basjkirhäst - Stina. De tre hundarna fick följa med efterom jag inte hade hunnit ta ut dem på någon promenad ännu. Stina tycker inte om att gå ut på tur utan andra hästar och jag förväntade mig faktiskt både att måsta banka på rejält med skänklarna och kanske till och med kliva av och leda henne en bit. Men, av det blev inget.  När hundarna travade iväg längs vägen följde Stina efter utan minsta tvekan. Stannade däremot hundarna för toalettbesök eller andra göromål i vägkanten blev det tvärstopp även på hästen! Jag kunde inte tro mina ögon. Helt uppenbart tycker Stina att våra spåniga gamla hundar duger som ledare i brist på hästar - det hade jag ingen aning om.

1 kommentar:

  1. Ramlade in här av en slump, jag jobbade på Malexander sommaren -09 när det fortfarande var ridläger. Kul att se att gården blev såld till slut och att det är hästar på gården igen :)

    SvaraRadera